Hjärnan möter inte varje ny situation neutralt. Den förutsäger konstant vad som är på väg att hända, baserat på tidigare erfarenheter. Minnessystemet lagrar med andra ord inte bara händelser i sig, utan relationer mellan händelser, vad som kom före vad, vad som förutsade vad. I en studie från 2024 undersöktes hur minnesformationen kan vara en del av kopplingen mellan PTSD och autism. Det här ”scratched an itch” för mig kring något jag gått länge och grunnat på. PTSD och autism ofta förekommer visserligen ofta samtidigt, men jag har också känslan av att det finns något strukturellt PTSD-liknande över hur många autister erfar världen i stort. Förhöjd vaksamhet på sinnesintryck, upplevelsen av en oförutsägbar tillvaro, en kropp som ofta är på helspänn, ett sinne som gång på gång söker sig tillbaka till tidigare händelser. För att förstå vad studien undersökte behöver vi först ta en snabb titt på hur minnessystemet fungerar vid trauma.
Trauma och minne
En inflytelserik teori om vad som sker vid PTSD handlar om hur rädslominnen kodas. Enligt den här modellen är ett väl förankrat rädslominne kontextuellt. Rädslan kopplas till det sammanhang där hotet uppstod, inte till varje sinnesintryck som råkade finnas i närheten. Vid PTSD kan man tänka att den processen har gått snett. Minnessystemet har fastnat i detaljer, ett ljud, en doft, ett ljussken, och tappat greppet om kontexten. Det kodas inte in i en sammanhängande inre berättelse som placeras på ett begripligt sätt i tid och rum. I stället kan alla detaljer som förknippas med traumat väcka fasa och en känsla av att faras är oförutsägbar och pågår mer eller mindre hela tiden.
Kan autism påverka minnesformationen vid trauma?
Tidigare nämnda studie undersökte minnesformationen med hjälp av genetiska musmodeller, alltså möss där gener kopplade till autism hos människor var utslagna eller modifierade. Mössen uppvisade beteenden som liknar vissa autistiska drag: förändrat socialt beteende, repetitiva rörelser och sensorisk hyperreaktivitet. Jag kommer att kalla de för ”autistiska möss” för enkelhetens skulle. Men det är förstås viktigt att hålla i minnet att en musmodell bara kan fånga det som är observerbart beteendemässigt. Den fulla nyansrikedomen i ett autistiskt fungerande kan inte fångas på det sättet.
Så gick experimentet till
Mössen utsattes för ljud och milda elstötar, på ett sätt där ljuden inte förutsade stötarna. I stället var det kontexten som helhet som var den egentliga signalen om fara. Möss som inte utsatts för stress innan elstötsbetingelsen bildade ett kontextuellt förankrat minne oavsett genetisk variant. De blev rädda för kontexten, inte för ljuden.Men när mössen stressades upp redan inför elstötsbetingelsen framträdde en skillnad.
Mössen utsattes då för 30 minuters fasthållningsstress 24 timmar innan elstötssessionen. Möss utan de autismrelaterade genetiska varianterna bildade fortfarande ett kontextuellt förankrat minne, även i det stressade tillståndet. De autistiska mössen gjorde det inte. De visade i stället stark rädsla för ljuden och svag rädsla för kontexten, det vill säga just det mönster som man kan tänka är typiskt för minnesformationen vid PTSD. Det var alltså varken stress eller genetisk variant som var ensamt avgörande, utan det var kombinationen som spelade roll.
Accentueras redan befintlig autism av traumatiska erfarenheter?
Studien visade också att relationen verkar gå åt båda håll – den PTSD-typiska minnesbildningen förstärkte de autismrelaterade beteendena i mössen. Vi vet inte vad det innebär för människor, men det antyder att trauma och autism inte bara samexisterar utan aktivt påverkar varandra. Något som jag tror att många med autism eller som arbetar med autister känner igen utifrån erfarenhet. Om det är så, så kan det också bidra med en förklaring till varför vissa drar slutsatsen att trauma orsakar autism. Det är inget jag förespråkar, men det kan förstås verka så när en redan befintlig autism blir tydligare utåt efter traumatiska erfarenheter.
En obesvarad fråga
En fråga som studien inte besvarar är om de autistiska mössen faktiskt upplevde fasthållningen som mer stressande än kontrollmössen. Jag kan inte se att forskarna mätte kortisol eller andra fysiologiska stressmarkörer under fasthållningen. Så det kan ju vara så att samma fasthållning helt enkelt utlöste en starkare stressrespons hos de autistiska mössen (min spontana tanke var ”duh?”). I så fall så skulle stressintensiteten snarare än en inneboende sårbarhet i minnessystemet kunna vara en alternativ eller bidragande förklaring till skillnaden. Och i så fall är det möjligt att även kontrollmöss utan autism skulle ha bildat ett PTSD-typiskt minnesmönster om de utsatts för tillräckligt intensiv stress inför elstötssituationen.
Forskarna argumenterar för en förklaring på cellnivå: att parvalbumininterneuronerna i mössen med autismassocierade genvarianter redan i utgångsläget fungerar annorlunda och inte anpassar sig till stress på samma sätt. Men utan direkta mätningar av stressintensitet ser jag inte hur man skulle kunna avgöra vad som egentligen skiljer grupperna åt.
Jag ser två möjliga förklaringar:
1. Tröskeln för PTSD-typisk minnesformation är objektivt lägre hos mössen med autismassocierade genvarianter, alltså att minnessystemet tippar över vid en genuint lägre stressnivå.
2. Tröskeln är ungefär densamma, men samma fasthållning utlöste en starkare fysiologisk stressrespons hos de autistiska mössen. I så fall medieras skillnaderna i minnesformationen helt enkelt av stressnivå.
Oavsett om skillnaden sitter i minnessystemet, stressregleringen eller en kombination av båda så är sambanden intressanta och jag är väldigt glad att forskningen intresserar sig för trauma och autism. Det här är ju en enda studie, vi behöver många fler innan vi kan dra lite mer säkra slutsatser. Men vad jag längtar efter att vi får veta mer! Och om du redan vet mer och har lästips, snälla berätta för mig!
PS. Något det däremot finns lite mer forskning kring, det är vilka typer av händelser som traumatiserar autister och hur det på gruppnivå skiljer sig mot folk utan autism. Mer om det framtida inlägg här i bloggen.
Källor
Illustration: Rebecka Bratt
Lämna ett svar